Vi lämnade allt som man som en vuxen människa byggt upp
Kommer från Sarajevo i Bosnien och Hercegovina. Kom till Sverige 1993. 60 år Gift och har två vuxna barn och fem barnbarn. Utbildning i Bosnien: gymnasiet, ekonomisk linje. Utbildning i Sverige: SFI, GRIN, GRUV och restaurangutbildning på Komvux. Jobbade 12 år i Bosnien på ekonomiavdelning. I Oskarshamn fem år på BSP i Björnhult. Nu planerare på Press Kogyo Sweden sedan 15 år. Talar bosniska och svenska. Fritidsintressen är träning, långa promenader och föreningsliv.
Jag bodde i Vogosca som är en förort till Sarajevo, Bosniens huvudstad, tills jag lämnade staden och landet 1993 på grund av kriget. Jag läste ekonomisk linje på gymnasiet och arbetade på ekonomiavdelningen på företaget Unis Pretis. I Vogosca fanns då både bil- och vapenindustri som blomstrade på 80-talet.
1992 utbröt kriget och mina svärföräldrar bestämde sig att försöka lämna landet redan då. Jag och min man lät våra barn, som då var fyra och sex år, följa med sin farmor och farfar för att undgå kriget. De skulle åka till Kroatien med det sista tåget som lämnade Sarajevo, men tåget lämnade aldrig landet utan blev stoppat i norra Bosnien. De kunde inte åka tillbaka hem eftersom striderna då hade brutit ut i hela landet och Sarajevo belägrades och besköts ständigt. Som tur var kunde de bo hos några släktingar i norra Bosnien innan de hade möjlighet att ta sig till Sverige. Det skulle dröja ett helt år innan vi kunde få träffa barnen igen. Vi fick kommunicera med svärföräldrarna via telefon på postkontoret. Man kunde stå i en lång kö i minst sex timmar för att få säga några ord eller fråga efter sina närmaste. Det var det enda sättet att kommunicera med omvärlden.
Belägringen av Sarajevo var den längsta i historien. 20 000 människor dödades varav 10 000 civila och 1500 barn. Ingen hade anat att kriget skulle pågå i flera år.
När vi fick veta att svärföräldrarna och barnen tagit sig ut ur Bosnien och åkt till Sverige så lyckades även jag och min man ta oss ut ur Sarajevo. Vi åkte först till Zagreb i Kroatien och därifrån med buss till Sverige. I Malmö återförenades vi med våra barn, som nu var fem och sju år, och de kände inte igen oss först. Det var väldigt sorgligt, men samtidigt skönt att vara tillsammans och i säkerhet.
Min första tid i Sverige kände jag en fantastisk glädje, eftersom jag hade återförenats med mina barn. Vi kände fortfarande oro för familjen och släktingar som var kvar i Bosnien. Samtidigt kände jag en enorm trygghet och säkerhet; att kunna leva ett vanligt liv och se mina barn växa upp i trygghet. Min upplevelse av Sverige var väldigt positiv eftersom Sverige är ett land med fungerande system, skola, sjukvård och socialförsäkring. Mina förväntningar blev bättre än jag trodde. Jag imponerades av svenskarnas enorma vilja och förmåga att hjälpa människor.
Vi hade ingenting med oss hemifrån, bara en väska med de nödvändigaste sakerna. Vi lämnade allt som en vuxen människa har byggt upp och som man kan lämna efter sig. Det går inte att beskriva eller förklara hur sorgligt det är.
Om vi hade stannat kvar så hade chansen varit väldigt liten att vi överlevt kriget. Vi var unga, i 30-årsåldern. Om vi av något mirakel hade överlevt så skulle vi gått arbetslösa och hungriga eftersom allt förstördes och ingen industri fanns kvar.
Det var viktigt för mig att integrera mig snabbt i samhället, att lära mig språket för att kunna yttra mig och göra mig förstådd och förstå andra. Mitt förslag till nyanlända är att integrera sig så snabbt som möjligt, lära sig språket och börja jobba.
Mina syskon bor kvar i Bosnien med sina familjer. Varje år brukar jag åka dit och hälsa på dem och mina ungdomsvänner. Det är alltid trevligt att åka och träffa släktingar som bor kvar där.
Livet i Bosnien efter kriget är inte likt det liv som det var där innan. Det är många som nu är arbetslösa utan något bidrag. Det är tungt att försörja sig där. Några får stöd från släktingar utomlands. Det finns inget ekonomiskt skyddsnät som här i Sverige. Jag är född där, i det vackra landet, Bosnien, som jag saknar och älskar lika mycket som jag älskar Sverige. Jag trivs här för att jag jobbar här och mina barn bor här. Jag känner mig hemma i Sverige.
