Jag hade inga förväntningar bara att överleva och att familjen skulle få en trygg plats
Kommer från Bosnien. Kom till Sverige 1993. 65 år Gift och mor till två nu vuxna barn. Utbildning: Ekonomisk linje på gymnasiet och universitetskurser i Bosnien. SFI, GRUV, GRIN, datakurs, bokföringskurs samt hotell- och restaurangutbildning i Sverige. Jobbade i Bosnien som banktjänsteman i 15 år. I Sverige som anställd på restaurangen på OKG, och som egen företagare i restaurangbranschen 15 år, Väderums i Oskarshamn. Talar bosniska och svenska. Fritiden ägnas åt simning, bokläsning och föreningsliv
När kriget i Bosnien startat blev vi tvungna att fly landet. Det var jag, min man och två små döttrar på två och fyra år. Vi tog oss först till Zagreb i Kroatien och precis när vi kommit dit så insjuknade vår yngsta dotter och dog ifrån oss. Vi fick begrava henne där innan vi senare kunde ta oss med flyg till Sverige och Malmö.
Att det blev Sverige var inget aktivt val utan det var så att Sverige var ett av få länder som då tog emot flyktingar, och några av våra vänner hade tidigare tagit sig hit. Vi kom till en flyktingförläggning i Malmö. Det var inte precis bekvämt men vi hade det nödvändiga. Jag mådde inte bra av många anledningar, men främst av att ha förlorat min dotter. Jag var ledsen och deprimerad.
Jag hade inga förväntningar. Jag ville bara överleva och att familjen skulle få ett tryggt hem. Det blev så till slut även om början var svår. Under flykten från Bosnien tog vi med oss några resväskor och vissa personliga saker. Vi lämnade kvar våra hem, vår lägenhet och alla våra saker, vår sommarstuga och allt i den. Första intrycket av Sverige var väldigt positivt, allt var rent, och välorganiserat. Man har allt man behöver. 1994 föddes vår son här i Sverige.
Jag insåg tidigt att jag inte kunde få en likadan tjänst här som den jag hade på banken i Bosnien. Så jag satsade på att utöka min kompetens inom andra områden för att jag ville så fort som möjligt ut i arbetslivet. Det blev inom restaurangbranschen som jag arbetade här i cirka tjugo år. De sista 15 åren drev jag en egen restaurang som heter Väderums.
Folk här i Sverige var oftast trevliga och hövliga, men inte inbjudande, och de höll sig på avstånd. Det negativa var att man inte alltid fick trevligt bemötande, och att folk inte alltid var förstående. Att det blev mörkt tidigt på vintern upplevde jag också negativt. Klimatet är det enda jag fortfarande inte har vant mig vid. Sommaren är för kort! Vissa år har man samma jacka året runt här.
Likheterna mellan Sverige och Bosnien är att båda är europeiska länder och fungerar ungefär på samma sätt. Det fanns inget i Sverige, rent materiellt, som vi inte redan hade. Största skillnaden är att i Sverige går inte folk ut lika mycket. I Bosnien ses man ute, går på café och restauranger mycket oftare. Folk är mer sociala och pratar mer med varandra. Det jag saknar mest är klimatet, familjen som är kvar och livsstilen.
Hade vi stannat kvar under kriget så vet jag inte om min man och jag hade överlevt. Om vi hade överlevt så vet jag inte om det hade funnits något kvar att bygga upp. Efter att ha bott i Sverige i 27 år så är detta mitt hem och mina barn är svenskar. Jag åker till Bosnien på besök men Sverige är mitt hem nu. Kvar i Bosnien var föräldrarna som nu gått bort och ett par systrar. Den yngsta systern bor fortfarande kvar där.
När det gäller hur man bäst bemöter nyinflyttade personer tänker jag att man ska lyssna på deras historia och försöka att förstå deras bakgrund. I mitt fall hade jag ett suveränt liv i Bosnien med bra jobb och ekonomi. Min levnadsstandard försämrades i Sverige i början, men det är viktigt att förstå att detta är en nödvändighet för överlevnad. Det är viktigt att vara inbjudande och förstå att nyanlända inte kan isoleras. De lär sig ett nytt språk, tar till sig en ny kultur och anpassar sig till samhället genom att umgås med svenskar.
Fakta om Bosnienkriget finns på utställningen.
