Längtan efter doften av indisk ”gatumat” finns kvar
Kommer från Uttar Pradesh i Indien. Kom till Sverige 2009. 55 år Mamma till Sarthak och Samarth Katiyar, tvillingar som är 23 år. Utbildning: grundskola, gymnasium och universitet. Arbete i Indien: grundskolelärare i matte, hindi och engelska. Arbete i Oskarshamn: praktikplatser inom skolan och nu på miljöhuset. Talar hindi, lite engelska och lite svenska. Fritidsintressen är att laga mat, sy, sticka, titta på indiska filmer och umgås med vänner
Jag trivs bra i Sverige och Oskarshamn. Jag uppskattar lugnet och livsstilen. Jag kommer från en stor stad i Uttar Pradesh i norra Indien. Man kan vara sig själv här. Jag uppskattar att det är väldigt trevliga och ödmjuka människor som bor i Sverige.
Jag är uppvuxen i en familj med mamma, pappa och fyra syskon. Vi tillhörde kshatriya-kastet, som är det näst högsta kastet i Indien, så vi hade det inte fattigt. Jag bodde kvar hemma och skötte om mina föräldrar tills jag flyttade till Sverige. Jag arbetade som lärare i grundskolan i Indien och undervisade i matte, hindi och engelska.
När jag fortfarande bodde i Indien gifte jag mig med en äldre indisk man efter samspråk med en kusin till mig. Han hade flyttat till Stockholm och Sverige många år tidigare och arbetade där som kock. Det var ett äktenskap som var arrangerat av våra familjer. Jag var tveksam att flytta till Sverige. Vi fick tvillingarna Sarthak och Samarth 1998, men jag bodde kvar i Indien till 2009 då en kusin till mig övertalade mig att flytta till Sverige.
Jag kom till Oskarshamn med mina båda pojkar. Jag har varit mycket ensam med att ta hand om mina pojkar men jag är så glad och stolt över dem och det går jättebra för dem. Det är det viktigaste!
Pojkarna har kommit bra in i svenska samhället och det går bra för dem i skolan. Samarth har läst till journalist på universitetet i Göteborg och Sarthak har läst till civilingenjör på Lunds universitet, och läser nu till pilot. De är båda med i ett kricketlag i Kalmar och de spelar också fotboll och tennis. Min högsta önska är att det ska gå fortsatt bra för pojkarna och att de ska bli framgångsrika och få bra liv. Kanske köper de en villa till sin mamma!
Det har varit svårt för mig att lära mig svenska, men det är roligt att lära sig ett nytt språk, tycker jag. Jag har gått SFI och jag har haft många olika praktikplatser, mest på skolor, och nu jobbar jag på miljöhuset i Åsa. Jag hoppas att kunna få fast jobb, försörja mig själv och kunna köpa ett eget boende. Jag trivs bra i OliviA och jag skulle gärna vilja arbeta med något som hjälper och stöttar andra kvinnor.
Trots att det varit jobbigt många gånger för mig ångrar jag inte att vi flyttade till Sverige. Livet är så mycket bättre här!
Skillnader på skolor i Sverige och Indien är att skolan i Indien inte är kostnadsfri, att de har mycket större klasser (35-40 elever) och att de har skoluniform. Det jag saknar mest från Indien förutom familjen och vännerna är miljön, hemstaden och dofterna. Jag är duktig på att laga mat men jag kan ändå sakna den indiska maten samt alla festivaler där borta. I Indien är affärerna öppna mycket längre på kvällarna och man kan köpa billiga indiska kläder. Det finns också dyra kläder för de som har råd.
Jag reser till Indien så ofta jag har råd och senaste gången var 2018. Jag har kvar tre syskon med familjer, men mina föräldrar har gått bort. På fritiden träffar jag gärna andra, stickar och syr, lagar mat och tittar på indiska filmer. Man kan säga att jag numer är väldigt internationell för mina vänner kommer bl.a. från Malaysia, Sverige, Syrien, Iraq, Afghanistan, Pakistan och Azerbajdzjan.
