Jag har bara sett och pratat med mina barnbarn på Skype.
Det är jättesvårt att vara ensam här.
Kommer från Afghanistan. Kom till Sverige 2010. 66 år Maken död. Mor till två barn. Har fem barnbarn. Ingen bor i Sverige. Sex års utbildning i Afghanistan. Studerat på SFI och Kalejdo i Sverige. Arbetat sex månader som lokalvårdare i Sverige. Nu pensionär. Talar dari och svenska Fritidsintressen är att umgås med vänner, prata med barnen på Skype, titta på tv, sy, sticka och läsa.
När talibanerna kom, 1996, blev det oroligt. Min man var lärare och han dödades av talibanerna för att han undervisade flickor. Mina föräldrar, min bror och min syster dödades av en raket som slog ner i deras hus. Min svåger, som redan hade fru och familj, sa att jag måste gifta mig med honom, men det ville inte jag. För att mina inte barn skulle hamna hos talibanerna bestämde jag att vi skulle flytta till ett annat land.
När min dotter hade gift sig, och kom att stanna i Afghanistan, flydde jag och min 16-årige son. Jag sålde en liten bit mark och en guldring jag fått av min man för att få pengar. Vår resa gick till Pakistan, Iran och Turkiet. Vid gränsen till Turkiet delades gruppen upp så kvinnor och män kom i olika grupper. Kvinnorna flyttades vidare först. Jag kom ifrån min son och visste inte vad som hände med honom.
Jag var tvungen att resa vidare utan honom med båt i fem dygn. Jag frågade efter min son men de som hjälpte till med resan svarade bara att han kommer senare. På båten fick jag reda på vart vi skulle resa. Det visste jag inte innan. Jag kom till Italien där jag stannade en dag och sedan fortsatte jag till Frankrike, Tyskland, Danmark och Sverige. Jag kom till Malmö där jag sökte asyl. Efter tre månader fick jag uppehållstillstånd och efter ytterligare tre månader flyttade jag till Oskarshamn.
Den första tiden i Sverige var mycket svår. Jag satt hemma och hade bara kontakt med min handläggare på kommunen. Jag grät och tänkte på sonen och undrade var han var. Ibland trodde jag att han var död. Det dröjde ett helt år innan jag fick reda på vad som hänt honom. Han hade arresterats under tre månader och sedan skickats tillbaka till Afghanistan utan pengar och papper. Senare fick jag hjälp av en kompis, så jag kunde åka till Pakistan, där han nu befinner sig, och träffa honom.
Jag tänker mycket på barnen och barnbarnen. Dottern och hennes familj med tre barn, bor i Afghanistan och de är fattiga. Min son är nu gift och har två barn. De bor i Pakistan. Vi pratar på Skype med varandra. Barnen har inte alltid bra uppkoppling på Internet, så ibland kan vi inte prata så bra med varandra. När de inte ringer blir det nervöst – vad händer med dem? Mina barn är oroliga för att jag är ensam här. Jag skulle vilja träffa mina fem barnbarn, men de kanske inte skulle känna mig som en mormor och farmor. När jag ser barn på förskolan, vill jag gå och krama dem för jag saknar mina barnbarn så mycket.
Jag ser på TV hur Afghanistan är förstört av kriget och av bomber. Här i Sverige lever jag bra och jag är glad över att vara här. Jag behöver inte tänka på bomber och sådant. I Afghanistan hade jag inte alls haft den tryggheten som jag har här Jag känner nu att jag inte vill tillbaka till Afghanistan därför att Sverige är bäst. Människorna här är snälla och vi får studera. Jag får själv bestämma vilka kläder jag vill ha, vad som passar på mig. I Afghanistan fick jag inte det.
I Sverige hjälps både mannen och kvinnan åt i hemmet. I Afghanistan var det bara kvinnan som jobbade, och jobbade i hemmet. I Afghanistan är det mannen som bestämmer allt, och kvinnan får vara hemma och passa barnen. Kvinnan respekteras inte utan bara ska ge service till mannen. Det är bättre i Sverige där kvinnan och barnen respekteras.
I Afghanistan är det svårt att försörja sig. Hade jag varit där nu hade jag nog suttit vid en affär och bett om hjälp, tiggt.
Jag har inget med mig från Afghanistan men jag har ett fotografi som är taget här i Sverige som är väldigt viktigt för mig. Det togs när jag fyllde 60 år. Jag har ju ingen familj här men vännerna kom och överraskade mig på födelsedagen med presenter och en stor tårta. Mina vänner är som familj för mig. Det är viktigt och det känns bra, speciellt när man fyller år eller vid högtider. Nu har jag många vänner, både från Afghanistan, Sverige och från andra länder.
