Jag har pass!
Jag känner mig som en viktig person. Nu har jag ett värde!
Kommer från Irak, men är palestinier. Kom till Sverige 2010. 42 år Gift, fyra barn, det yngsta fött i Sverige. Utbildning i Irak: 9-årig skola, ett år till barnskötare. Arbetade kort tid på förskola i Irak. Har haft olika praktikplatser i Sverige. Varit språkstöd på Kalejdo. Bor nu i Skåne. Talar arabiska och svenska.
Jag är palestinier, men född och uppvuxen i Irak. Palestinier diskrimineras i Irak. Vi är statslösa. Vi får inte studera på högre nivåer och vi får inte jobb. Vi får inte heller köpa hus. Det är därför svårt att försörja familjen. Min man är bagare och han bakade bröd hemma och sålde på gatorna. Jag jobbade några månader på förskola, men fick sluta. När det blev krig i Irak blev det ännu värre. 2003 bestämde myndigheterna att palestinier inte fick stanna i Irak utan var tvungna att flytta till annat land.
Vi hamnade till slut i ett flyktingläger på en plats mellan Irak och Syrien. Där fanns inga bostäder, inte mat, ingenting. Vi bodde med våra barn under bar himmel. Efter ett tag fick vi hjälp från Syrien och Röda Korset med mat, vatten och tält. Lägret växte efter hand och det var många människor där. Det var väldigt, väldigt svårt. Det var mycket varmt på sommaren och kallt på vintern. Det fanns farliga djur som skorpioner.
Genom hjälporganisationer fick vi mat och tio liter vatten per familj och dag. Varje familj lagade sin egen mat. Barnen var mycket rädda, bland annat för att det skulle börja brinna, vilket hände ibland. Tack vare andra flyktingar i lägret fick barnen gå i skola några år. Vi bodde sammanlagt fyra år i lägret.
Jag och min familj kom som kvotflyktingar till Sverige 2003. Vi landade i Stockholm och fick åka direkt till Oskarshamn. Barnen var så glada att få lämna lägret. De hade varit så rädda. Vi var alla så glada att vi fick komma till en plats där det fanns bra boende, sjukhus och skolor, att det fanns en möjlighet till framtid för mina barn. Ibland trodde jag nästan att det var en dröm. När jag tänker på det vill jag gråta, men jag är glad.
Vi var flera nyanlända som kom samtidigt och vi hjälpte varandra. Det var svårt att lära sig svenska för jag hade inte någon svensk att prata med. Det har varit svårt att lära känna svenskar. Grannar och andra vill inte hälsa och prata med oss. Vi förstår inte varför. Jag och familjen fick mycket bra hjälp genom kommunen.
Efter hand lärde jag mig mer svenska, men jag behövde hjälp länge. När jag kom till Kalejdo, efter åtta år, lärde jag mig så mycket svenska och om hur samhället fungerar, att jag inte behövde kompisar eller barnen för hjälp med språket. ”Jag kan göra allt själv!” Jag kan prata bra svenska. Nu vill jag ha ett jobb. Jag vill inte ta emot hjälp från socialen.
Jag är svensk medborgare sedan sex år tillbaka. Nu när vi reser känner jag mig stolt. Jag har pass! Jag känner mig som en viktig person. Nu har jag ett värde. I Irak var vi statslösa palestinier utan medborgerliga rättigheter, men här har vi samma id-handlingar som svenskar.
När jag kom till Sverige kom jag till Oskarshamn. Jag kände mig välkommen hit, att det här är mitt land, min plats. Jag fick hjälp från kommunen och det var även andra som hjälpte mig och min familj.
Jag skulle vilja säga till alla i Oskarshamn:
TACK SVERIGE SOM TOG EMOT OSS!
