Elis Gülenay

Utan familjens stöd hade jag inte kunnat studera

Kommer från staden Mersin i Turkiet.
Kom till Sverige 1989.
59 år 
Gift med Elias och mor till Johan 30 år och Robin 25 år.
Utbildning: gymnasium och universitet, fysik och pedagogik i Turkiet, miljöingenjör i Kalmar.
Arbetat på pizzeria, förskola, skola som assistent och lärare, miljöhandläggare i Kalmar och i Oskarshamn. Arbetar nu som lärare i grundskolan.
Talar turkiska, arabiska, svenska och engelska.
Fritidsintressen är att träna på gym och föreningsverksamhet.

Jag flyttade till Sverige och Stockholm 1989 då jag gifte mig med min man som redan bodde här, och hade en restaurang vid Sergels torg i Stockholm. Efter en hel del år så gick inte restaurangen så bra, så min man var tvungen att söka annat arbete, och han kom då till Oskarshamn. Här bodde hans bror och här kunde min man få jobb. Jag och barnen bodde kvar cirka ett år i Stockholm, men 1997 flyttade även vi hit. 

Min familj som jag är uppvuxen i var en kärleksfull familj och jag hade 5 syskon. Vi bodde i staden Mersin vid medelhavskusten, men jag hade mina morföräldrar ute på landet där de drev en bondgård och där vi ofta var och hälsade på. Min pappa var frisör och mamma var hemma och tog hand om oss. Mina föräldrar var mycket gästfria så vi hade ofta fullt av besökare i hemmet. Av den stora familjen är endast en av mina bröders familj kvar i Turkiet nu. Vi flyttade alla från Turkiet för att få bättre arbeten och utvecklingsmöjligheter.

Att vintern i Sverige skulle vara lång, mörk och kall var jag förberedd på, men jag blev glatt överraskad av att sommaren är så fin här. Jag kände till Olof Palme, som var en stor förebild för mig innan jag kom hit, men jag blev besviken när jag kom hit, på att man inte hunnit längre i frågor som till exempel jämställdhet här i Sverige. 

Mitt intresse för Sverige och Olof Palme berodde på att en av mina morbröder hade en svensk flickvän som besökte mina morföräldrar ibland. Båda mina morbröder studerade på universitetet. De blev förebilder för mig och jag blev tidigt intresserad av ideologiska frågor. Jag visste tidigt att jag ville studera trots att flickor i min omgivning mest fick utbildning i hushållssysslor.  Många i min omgivning gav kommentarer om att det var onödigt för en flicka att skaffa sig en högre utbildning , och en av mina morbröder sa att jag väl kunde se till att skaffa mig en man som kunde försörja mig. Jag var trots det övertygad om att jag ville studera och kunna ge något till samhället. Mina föräldrar stödde mig och kunde hjälpa mig ekonomiskt med studierna.

Något som jag uppskattar med Sverige är att det ges möjligheter för alla människor att utvecklas och att man håller på de mänskliga rättigheterna för alla. Jag tycker att många svenskar är allmänbildade och jag tror att en av anledningarna till det är att man i svensk skola betonar förståelse för det man lär sig, inte bara ”utantillinlärning”.  Man skall kunna använda sina kunskaper. Det är en skillnad från turkisk skola, menar jag.

 Jag upplever det svårt i Sverige att bygga upp ett socialt nätverk när man kommer utifrån. I Turkiet var jag van vid med mycket umgänge i familjen. 

Jag är engagerad i olika föreningar som FN och OliviA (Oskarshamns internationella kvinnoförening) för jag intresserad av att arbeta med frågor som gäller kvinnors rätt i världen. Jag var ordförande i OliviA i mer än två år. Jag vill vara engagerad för att ge tillbaka något till samhället. Vi har bra grundvärderingar i samhället här som jag tycker att vi skall vara rädda om och förmedla till den yngre generationen.

I Turkiet läste jag fysik på universitetet och där läste jag även pedagogik. I Sverige jobbade jag först på min mans restaurang, läste SFI och arbetade på förskola och som elevassistent i skolan. Sen utbildade jag mig till miljöingenjör i Kalmar och har jobbat med olika miljöprojekt i Kalmar och Oskarshamn. De senaste åren har jag jobbat som ämneslärare i grundskolan, men jag skulle behöva läsa mer pedagogik för att få en fast tjänst. Just nu har jag en tjänst som NO-lärare på ett högstadium i Västervik.

Det jag saknar mest från mitt hemland är familjen, vänner, naturen, havet med stränderna och alla färska frukter. Mina föräldrar hamnade i USA tillsammans med min yngre bror som till min stora sorg gick bort 2018. I USA finns nu förutom mina föräldrar, en annan bror och två systrar med familjer. Det är lång resa när jag hälsar på mina föräldrar och jag känner att jag skulle vilja kunna resa dit ofta och stötta min familj där. Varken mamma eller pappa mår bra just nu.