Det är inte sjalen som är det viktiga utan hjärtat, att man är en snäll och bra människa.
Kommer från Afghanistan. Kom till Sverige 2015. 35-årsåldern Mor Ingen utbildning eller arbete i Afghanistan. Utbildning i Sverige: SFI, gymnasium, grund. Arbetar inom kommunen. Talar dari, arabiska och svenska. Fritidsintressen är musik, dans, promenader och resor.
När jag var barn flyttade jag med mina föräldrar från Afghanistan till Iran och jag har växt upp där. Jag har fyra systrar. När min minsta syster föddes började min mamma gråta. Jag var barn och undrade varför hon grät. Mamma svarade att hon grät för att hon fått en dotter, inte en son. Min pappa tyckte det var bättre med en son. Jag var sju år när jag började arbeta tillsammans med mina systrar och mamma. Vi sydde fotbollar. Jag har gått fem år i skolan. Min mamma betalade för allt som kläder, böcker och material.
Jag var tolv och ett halvt år när min pappa bestämde att jag skulle gifta mig med en kompis till honom, 20-30 år äldre än jag. Jag visste inte vad det betydde att vara gift. Efter några år när jag inte blev gravid började min man slå mig. Min mamma tog mig till en läkare för kontroll. Läkaren sa att det inte var några problem, men att jag var så ung. Därför blev jag inte gravid. Sex månader senare blev jag gravid. Jag höll mitt barn bara, sju månader i min mage. Det är fött två månader för tidigt. Jag var då 14 år. Efter ytterligare fem år fick jag ett barn till och vi flyttade till Afghanistan.
Jag och barnen fick fly från min man och vi åkte till Iran. Att leva i Iran utan papper är mycket svårt. Man är inte en person med medborgliga rättigheter. Att bo så nära Afghanistan, och min man, var också farligt. Jag bestämde mig för att jag måste resa iväg för mina barns skull, för att de skulle få en framtid. Jag fick hjälp med pengar av min mamma och åkte med en grupp på totalt 20 personer. Jag var ensam kvinna med mina barn. Vi åkte mot Turkiet och nära gränsen gick vi över bergen under fyra nätter och tre dagar.
Barnen fick ibland åka på en vagn dragen av hästar. Det var jättesvårt. Jag hade ingen mat, bara vatten. När vi kom fram kunde jag inte sitta rak, så fort jag åt något kräktes jag.
Vi åkte genom Turkiet med djurtransport och buss. Efter några dagar i Turkiet hyrde vi en liten gummibåt för att åka till Grekland. Båten skulle ta max sju personer, men vi åkte 20 personer i den. Vi köpte flytvästar, men en flytväst gick sönder när vi gick ombord så ett av barnen hade ingen. ”Det är jättefarligt!”, skrek vi.
När vi kom fram till Grekland gick vi en hel dag i värmen för att lämna fingeravtrycken. En afghansk kvinna gav oss frukt och vatten. Det var många människor där som behövde hjälp. De farligaste delarna av resan, särskilt för kvinnor, var från Iran till Turkiet och båtresan till Grekland. Det är många kvinnor som har förts bort där. I Grekland kom vi från gruppen. Efter fyra dagar åkte jag och barnen vidare med en stor båt, buss och tåg. Resan vidare var inte så svår och jag var inte så rädd. Det var massor av människor och personal från olika länder som hjälpte oss med vatten och mat.
Vi kom med båt till Malmö i november 2015. Resan hade tagit 40 dagar. Dagen vi anlände till Malmö på var ett av mina barns födelsedag. Vilken present! Vi steg i land klockan två på natten. Det var jättekallt. Det första vi gjorde var att ta reda på var Migrationsverket låg och gick dit. Det tog tre timmar. Barnen frös jättemycket. När vi kom dit var det stängt, men jag knackade på dörren och bad: ”Det är jättekallt! Vi vill komma in!” Efter ett tag kom personal och öppnade. Vi fick en väska med filtar och vi fick sova i korridoren. På morgonen fick vi nyckel till ett rum. Vi var i Malmö i två dagar sedan fick vi åka buss till en flyktingförläggning. På det nya stället bodde många afghanska personer. De frågade efter min man. När de förstod att jag lämnat honom sa de att jag var en dålig kvinna. Jag fick stora problem så vi fick flytta igen.
Jag fick uppehållstillstånd hösten 2018. Att vänta i tre år på beslutet var jättejobbigt. Jag tänkte hela tiden på vad som skulle hända om jag inte fick uppehållstillstånd.
Jag är mycket glad att jag är i Sverige, men ibland är det svårt. Jag kan inte vara ensam hemma för jag tänker på allt och börjar gråta. Då lyssnar jag på musik och börjar dansa. Jag tänker om mig själv att jag är galen, men det gör mig glad igen.
Idag är jag en stark kvinna. Jag jobbar och studerar och tar hand om mina barn. Mitt mål är att få en bra utbildning och ett bra jobb. Jag är som en fågelmamma för mina barn även om mina upplevelser har påverkat mig på många sätt.
JAG KÄMPAR!
