Systrarna som flydde Vietnam och nu har sina familjer och sin släkt i Oskarshamn
Van och Nhan är systrar och kommer från Ho Chi Minh City (dåvarande Saigon), Vietnam. Van kom till Sverige 1980 och Nahn kom 1989. Van är 65 år och Nhan är 59 år. Van är gift med Tat Quoc Cuong och de har två vuxna barn som inte bor hemma. Victoria bor i Göteborg och Johan i Västerås. Van har också två barnbarn. Nhan är skild från sin man som hon har två flickor med, Viviann och Elisabet. Viviann studerar i Uppsala och Elisabet i Kalmar. Van och Nahn arbetade som sömmerskor och klädförsäljare i Saigon. I Sverige har båda arbetat som lokalvårdare. Van har nu gått i pension. Talar vietnamesiska, kinesiska och svenska.
Det här är ett personporträtt av systrarna som båda kom som flyktingar till Sverige med nio års mellanrum
Vans väg till Sverige
Van flydde från Saigon som huvudstaden i Sydvietnam hette då hon växte upp där på 50- och 60-talen. I mars 1979 flydde Van tillsammans med sin syster, svåger, syskonbarn och bror. De tog plats i en 17 meter lång båt tillsammans med 165 andra flyktingar. Systern Nhan hade också köpt biljett, men kaptenen gav den till någon annan så Nhan fick snopen återvända till Saigon. Det var sagt att de skulle bli 100 passagerare, men kaptenen klämde in 70 personer till. De blev så kallade ”båtflyktingar” och satt tätt, tätt ihop på bänkar i båten som saknade tak. Kaptenen var också flykting och hade med sin familj på båten. Passagerarna hade alla betalat mycket för biljetterna, men det är svårt att bedöma hur mycket.
De styrde söderut och hade planerat att komma till Thailand efter ett par dagar, men det visade sig att de inte blev mottagna någonstans där. Det var många pirater som de var tvungna att akta sig för utanför Thailand. Det försvårade också möjligheten att ta sig i land. Alla pirater kunde de inte undslippa. De blev tvungna att ta sig längre söderut mot Malaysia, men det var nu svårt att hitta rätt väg för att kompassen var stulen. Kaptenen hade först både en extra kompass och en extra motor med sig, men redan vid första rånet utanför Thailand blev de av med bland annat kompassen. De råkade ut för pirater inte mindre än tre gånger och efter sista gången var det inte mycket av värde kvar på båten eller i passagerarnas kläder. De hade förberett sig på eventuella rån genom att sy in pengar, amerikanska dollar, och små smycken av guld i sina kläder på olika finurliga sätt, bland annat i trosorna, och de plockade fram så mycket i taget som gjorde den aktuella piraten nöjd. Från början hade de med varsin liten resväska med det nödvändigaste av kläder, skor och pengar men det mesta av de sakerna tog piraterna, likaså smycken och klockor.
De hade proviant och dricksvatten för några dagar, men det visade sig snart att den här båtresan kom att bli mycket längre än de hoppats på, och på slutet hade de inget att äta och bara lite, lite vatten. Båten, som saknade tak, befann sig på öppet vatten med den heta solen brännande hela dagarna och flyktingarna blev mer och mer orkeslösa. Under den tio dagar långa färden dog en kvinna och ett barn föddes. En av passagerarna var sjuksköterska och kunde hjälpa till vid förlossningen. Hade de inte kunnat ta sig i land den elfte dagen så hade förmodligen inte någon överlevt.
– De första tio åren i Sverige kunde jag inte åka någon slags båt och jag tyckte inte om havet, säger Van.
Hon berättar att hon var mycket rädd och grät förtvivlat vid många tillfällen under flykten. Efter det sista rånet någonstans utanför Malaysia hade de varken kompass på båten eller den extra motorn kvar. Vad den piraten som tog motorn inte visste när han stal den, var att det fanns guld gömt i motorn. Båtflyktingarna fick aldrig veta om piraten någonsin upptäckte det.
– Den siste piraten var snäll, säger Van, för efter att ha rånat oss visade han ändå riktningen mot en malaysisk ö.
När de kom in på malaysiskt territorium möttes de av malaysiska marinsoldater eller kanske gränsvakter klädda i vita uniformer som motade dem och meddelade att de inte kunde komma in till Malaysia. De blev visade att fortsätta ut på havet. Flyktingarna lyckades plocka fram sina sista gömda tillgångar och försökte muta soldaterna som då lovade att hjälpa dem, men de blev lurade och blev trots allt inte insläppta eller tillåtna att fortsätta mot Malaysia.
Så småningom kunde de ändå sikta malaysisk kust, tog fart mot den och lyckades köra rakt upp på en sandstrand där. Båten blev på det sättet så förstörd, så att de helt klart inte kunde ta sig ut på havet igen. Flyktingarna fick trots uppenbara behov av hjälp ändå be de personer de mötte där om att få stanna kvar där och de som orkade stapplade i land eller fick hjälp av hjälparbetare som fanns på ön. Van kunde inte gå själv, benen vek sig av orkeslöshet. Hon hade fått ett skavsår på ena skinkan under resan och det hade blivit inflammation i såret. Hon var i riktigt dåligt skick.
Van och de övriga i hennes familj var några av de tusentals båtflyktingar som överlevde medan många tusen dog under flykten.
Ön de kommit till heter Tioman Island och är en känd turist-ö, men det var inga turister just där de kom i land, bara en kiosk och vattenkranar. Hotell och andra turistbyggnader fanns på andra sidan av ön.
– Turisterna var nog bortskrämda av oss flyktingar, funderar Van.
På den här ön var det alltså fler flyktingar än Van och de som var på samma båt som hon. Här fanns också Röda Korset som försåg flyktingarna med lite ris och sardiner. På morgnarna kunde de fånga fisk på stranden. Det blir kvar fiskar i sanden när tidvattnet drar sig tillbaka. Van kunde dock inte äta fisken för hon hade fått råd av en läkare som sagt till henne att hålla diet, och bara äta ris och lite ketchup under två månaders tid. Hon var så mager och trött den tiden.
Första dagarna sov de på bara marken eller möjligen på plastskynken. Senare kunde de köpa plastmattor i kiosken och de tog pinnar i skogen som de byggde hyddor av med plastmattan som tak. Min fundering är hur de lyckades ha kvar några pengar alls efter alla rövare de utsatts för, men lite hade de tydligen kvar.
De fick stanna på Tioman Island i två månader och blev sedan förflyttade till ett internationellt flyktingläger i Cherating på det malaysiska fastlandet, också det numer ett känt turistställe. Där bodde Van i cirka fyra månader. I flyktinglägret träffade Van en man, Cuong, som hon blev kär i. De blev ett par och är det fortfarande. Cuong hade flytt i en annan båt från Vietnam. Han hade läst om olika länder som kunde ta emot flyktingar, och han tyckte Sverige verkade bra. Så de önskade att få komma till Sverige när de var på intervjuer i flyktinglägret.
Van hade lämnat Saigon i mars och i december blev det klart att hon, Cuong och Vans bror skulle få komma till Sverige. Då fick de komma till ett annat flyktingläger där alla som skulle till Sverige väntade. I december kunde man dock inte ta emot flyktingar på grund av julfirandet, så det blev först i slutet på januari som de kom hit.
– I december jobbar de inte i Sverige, sa de till oss, säger Van.
Vans syster, systerns man och deras femåriga son som var med på flyktingbåten, fick komma till Sverige tidigare än Van för det visade sig att vans syster väntade barn och då fick den familjen förtur.
Första platsen i Sverige för Van, Cuong och Vans bror var Åhus och där bodde de vackert vid havet. Kommunen hade hyrt små stugor åt flyktingarna. Det var många vietnamflyktingar där och alla var från Saigon. De åt tillsammans där varje dag och lärde känna varandra. De fick då starta med SFI-undervisning. Efter ett par månader blev det klart att alla tre kunde få jobb på Scania i Oskarshamn och därför flyttade de hit.
Tiden i Saigon före flykten
Van och Nhan växte upp mitt i storstaden Saigon i en syskonskara på sex barn. Fyra systrar och två bröder. Nhan är yngst. Hela deras uppväxt var det oroligt och krig i Vietnam, men det märktes inte så mycket i staden. Där fungerade livet innan 1974, som de upplevde det, väl. Alla hade jobb. Båda deras föräldrar kom till Vietnam från Kina på 1940-talet. Pappa arbetade som revisor och familjen hade det ekonomiskt bra. Pappa hade sparat mycket pengar för att kunna starta en affär. Mamma var hemmafru och hade fullt upp med barnen. Tyvärr dog deras pappa i cancer innan Nhan fyllt ett år, och då blev det mycket svårare för mamma att ta hand om barnen. Hon började ta beställningar på saker att sy. Det kunde även vara jobb som att klippa runt sulorna på sandaler som hon utförde i hemmet.
Till sin hjälp både praktiskt och ekonomiskt hade mamman barnens farmor och två ogifta fastrar som bodde med dem. Van gick sex år i skolan och Nhan gick sju år. Det var bra skolor, men det kostade mycket att gå där. Sen hade både Van och Nhan olika jobb som till exempel sömmerska och som försäljare på marknader. Bröderna arbetade med byggnationer och tjänade bra med pengar. När sedan kommunisterna tog över även Sydvietnam 1975 och staden Saigon bytte namn till Ho Chi Minh City, blev livet helt annorlunda.
Det blev svårt för hela familjen. Det bombades i staden och av rädsla tog familjen tidvis sin tillflykt till något hus på landet där de gömde sig och sina tillgångar. Det blev väldigt svårt med försörjning för dem och det var fara för att deras hus skulle bli bombat eller ockuperat. De människor som haft affärer, fabriker eller företag kunde tillfångatas och fängslas, speciellt om de haft något med amerikaner att göra. Samhälle och arbetsmarknad fungerade inte. I skolorna undervisades mycket kommunistisk ideologi och de gamla familjebanden som varit viktiga togs ingen hänsyn till.
Situationen var ohållbar och alla syskonen flydde så småningom. Mamma och fastrarna blev kvar och det var förstås svårt för de sista syskonen att lämna dem. Lyckligtvis hade familjen den ekonomiska situationen att de kunde köpa de kostsamma biljetterna för flykten. De fattiga hade inte alls den möjligheten. Mamma dog två år efter att Nhan hade flytt. En av fastrarna bodde i familjens hus i ho Chi Minh City till 2021, då hon dog. Syskonen här hade försökt att få henne hit till Sverige, men hon var inte tillräckligt nära släkt för att bli beviljad anhöriginvandring.
Nahns väg till Sverige
Lillasyster Nahn var 18 år när Van och de andra flydde och egentligen skulle hon flytt tillsammans med Van och de andra, men väl vid båten fick hon veta att hennes plats var såld till någon annan. Kaptenen sa att hon skulle få plats på nästa båt men så var inte fallet. Nahn blev lurad! Pengarna fick hon förstås inte tillbaka. Nahn blev kvar i Saigon till hon var 26. Livet var svårt. Hon hade inget fast jobb och svårt att försörja sig.
Hon bestämde sig då för att göra ett nytt försök att lämna Vietnam, men kunde inte heller då göra det på laglig väg. Hon flydde först till fots genom djungeln över gränsen till Kambodja. Sen vidare bak på en motorcykel och sist med en båt till Thailand. Det var en organiserad och väl förberedd flykt och de som flydde var en grupp på 20 personer. Med sig hade hon sin brorson. De vandrade två och två på dagarna och tog olika vägar för att inte väcka uppmärksamhet. På natten samlades de ofta i något övergivet hus på landsbygden. Det hände att de var så törstiga så de drack vattnet från någon bäck, även om de förstod att det kunde vara förorenat. Maten kunde vara ett storkok med ris och ägg i en behållare som alla fick äta ur. Flykten tog ca tio dagar.
I Thailand kom de till ett flyktingläger där de kunde söka asyl. Vid samtal med handläggare där kunde Nahn ansöka om att få komma till Sverige eftersom hennes syskon fanns här. Brodern som bor här skrev brev till invandrarverket och bad om att hans son och syster skulle få komma hit. De fick stanna i Thailand i 13 månader innan det blev klart med att få komma till Sverige och Fagersta. Tre månader tog det sen innan de båda kunde flytta till sina släktingar i Oskarshamn. Det var ett härligt återseende.
Livet i Sverige
På vägen från Fagersta till Oskarshamn tyckte Nahn att det var ett ödsligt land hon kommit till.
– Det var bara skog och skog, och inga folk, säger Nahn och skrattar.
Det som också förvånade båda systrarna i början var de ljusa kvällarna och nätterna. De uppskattar mycket skillnaden mellan årstiderna här. I Vietnam är det samma årstid jämt i stort sett.
– Först tyckte vi inte om vintern med mörkret och kylan, men nu har vi vant oss och tycker mycket om vintern, speciellt om det är snö. Det är så vackert!
Den största skillnaden mellan länderna är att det är så lugnt och tryggt i Sverige. I Vietnam kunde de till exempel plötsligt stå utan jobb en dag, utan lön och utan hjälp från någon. Det fanns inga försäkringar av något slag. Både sjukvård och skolor kostade pengar och de fattiga blev utan.
– Nu är Vietnam öppet för andra länder att bygga fabriker och bedriva handel i, säger Nahn. De som arbetar där får bra lön.
Både Van och Nahn har varit tillbaka i Vietnam flera gånger och hälsat på. De hade en 94-årig faster som de tittade till och hjälpte ekonomiskt. Fastern bodde ensam och hade inga barn. Släktingarna här i Sverige betalade för fasterns hemtjänst. När man är över 80 år betalar man inte för läkarbesök, men man måste själv betala för sjukhusvård och hemtjänst. Fastern dog 2021.
Det de saknar mest är att man umgås med vänner mer i Vietnam än de upplever att vi gör i Sverige. De tycker om att prata med olika människor och tycker att de umgås med sina svenska arbetskamrater på jobbet. De fikar och äter lunch ihop. Ibland går de på restaurang tillsammans på lunchen, och det är trevligt. De pratar och skojar. Båda systrarna pratar också gärna med sina svenska grannar, men man umgås inte hemma med svenskfödda. Däremot träffar systrarna andra vietnameser och kineser, och de brukar gå hem till varandra med jämna mellanrum. Då pratar man vietnamesiska eller kinesiska som alla förstår. Van och Nahn har lärt sig kinesiska i skolan i Vietnam, och deras förfäder kommer från Kina så det är naturligt att de kan det språket.
I den vietnamesiska kulturen tar man mer hand om sina släktingar när de behöver hjälp än de tror att svenskarna gör. Man lånar till exempel ut pengar till en släkting eller vän som ska bygga hus och som inte har tillräckligt. Den som lånat lämnar alltid tillbaka.
I flyktinglägret sa någon att det inte finns ris i Sverige.
– I Sverige äter de bara potatis! sa man.
Vilken förskräckelse! De trodde inte heller att det fanns varken salt eller socker, och inte heller riktiga kastruller. När Van sen kommit till Sverige och skulle handla var det svårt att hitta varor i affären när hon inte alls kunde språket. Nu vet de att de kan få tag på det mesta i Sverige, men de saknar de färska råvarorna, och speciellt fisk och frukt. Sortimentet här är så begränsat och dyrt.
– Hur är svensk mat? undrar jag.
– Den är bra, men annorlunda, ja, annorlunda, säger båda systrarna med ett litet leende.
De uppskattar att det är vad de säger ”säkrare” mat här. De menar att maten inte innehåller så mycket gifter som den gör i Asien. Man tänker mer på miljön här, och det är tryggt, säger de.
Framtidstanken är för båda systrarna är att stanna i Sverige, att bli gamla här och att dö här.
– Vi tycker så mycket om Sverige och är så tacksamma för att vi fick komma hit, och stanna här, säger Van och Nahn samstämmigt.
Berättelsen är skriven efter ljudupptagning vid några timmars intervju med båda systrarna och återgiven så som jag uppfattade deras berättelse. Jag har försökt att få det så riktigt som möjligt, men språkförståelsen brister ibland så vissa mindre missuppfattningar kan därför förekomma. Systrarna och deras familjer har getts möjlighet att korrigera, gjort det i viss mån och har även gett sitt godkännande till det här innehållet.
/Laila F
Läs gärna fakta om Vietnamkriget som finns på utställningen.
